Lyssnar du på budskapet, eller låter du formatet stå i vägen?

Vissa kan reta upp sig på att det står "dej" istället för det korrekta "dig" i en text. Eller vilket var det nu som var det korrekta egentligen? Fast, det viktigaste frågan är väl, spelar det någon roll? Om man ägnade sin energi åt att läsa vad texten handlar om, så kanske inte stavningen av "dej" eller "dig" är det viktiga.

Formatet blir många gånger det viktiga, och budskapet går inte fram. Jag tror att det inom politiken verkligen är så. Säger sossarna något så tycker moderaterna det är fel. Rakt av. Oavsett vad det handlar om. Och vise versa. Tänk om dom skulle sätta sig ner och verkligen lyssna på varandra. Kanske lämna in politiska förslag anonymt, så det verkligen var innehållet i förslaget man diskuterade, inte vem som framfört det.

Jag minns ett TV program. Reportern tog sossarnas partiprogram och värdeord som han stuvade om lite. Sen gick han till moderaterna, presenterade sig som en moderat reklammakare och presenterade sitt förslag som en ny sammanfattning av den moderata politiken. Förslaget mottogs väl av den samlade skaran. Vad hade hänt om han presenterat sig som övertygad sosse inför samma presentation? Det borde väl inte gjort någon skillnad, det var ju samma innehåll, uppläst på samma sätt.

En ständig diskussion som kan reta upp mig är hur man hälsar i olika kulturer. Det finns i vårt land många olika nationaliteter representerade, och i vissa kulturer skakar man inte hand när man hälsar. Detta uppfattas av många som stötande, och anses vara respektlöst. En hälsning bestående av en bugning, en vänlig ögonkontakt och kanske till och med ett Hej, Godag, Hur står det till med familjen? Jämfört med ett slappt handslag i förbifarten och en iskall blick. Vilken av hälsningarna är respektlös? Vad var budskapet i dom olika hälsningarna?

Jag skulle vilja att du, om så bara en enda gång denna vecka, efter en viktig diskussion eller möte tänkte efter om du uppfattade budskapet. Eller blev du förblindad av formatet?